Överlever
Hej. Ser att ni fortfarande går in och kikar här.
Tänkte bara berätta kort vad som hände nu när jag är kapabel till att skriva en stund..
Åkte in till karolinska i torsdags och skulle göra ett rutinultraljud. Väl när barnmorskan började sa hon ganska snabbt att de verkade inte finnas hjärtljud. Jag hade fått en såkallad missed abortion. Ett missfall som inte kroppen stöter ut av sig själv och visar därför ingen form av symptom så ända sättet att märka det är ett ultraljud.
Resten minns ja inte så väl. Jag förstod nog inte så mycket, var inne själv i rummet.
Hon sa att ja skulle få träffa en läkare om ca en timme och jag kunde gå ut och ta en promenad sålänge!!
Jag grät och tänkte vadå promenad?
Allt jag ville göra var att skrika och gråta men de fanns ingenstans att ta vägen.
Hon skickade ut mig i väntrummet bland alla gravida kvinnor och bad mg komma tillbaka senare.
Efter det minns ja inte så mycket. Var i chock . Av en hädelse så träffade jag på min morbror ute någonstans utanför sjukhuset. Vem vet var jag var påväg. Ville nog bara hitta nånstans där de inte var folk.
Han följde mig tillbaka vi satte oss och väntade på läkaren i en och en halv timme väntade jag.
Han gick till receptionen och ja hörde att han var arg. "Hur fan kan ni bara släppa ut henne och be henne gå en promenad? Det måste ju finnas rutiner på detta "
Kom in till läkaren som skulle dubbelkolla allting. Hans enda kommentar var "va bra hon hade rätt "
Jag ville skrika och slå honom och fråga vad i helvete menar du med bra ? Får man ens yttra ordet bra i ett sånt här läge?
Dom ställde massa frågor och allt är ganska svart. Han ville ta ett fostervattenprov och jag frågade om de var nödvändigt. Ja de är det vi rekommenderar det.
Men jag är i chock och ensam jag vill inte göra det nu. Vill inte sticka en nål i magen just nu. Han ringde en kollega som sa att nej de gör vi inte om de händer första gången.. "nej va bra då behöver ja inte pressa henne till det "
Allt var overkligt, att få oturen att träffa så idiotiskt personal mitt i allt.
Den 10 oktober fick jag tid för att avsluta allting. Så nästan två veckor måste jag gå med en död bebis i magen. De trodde bebisen var ca 18 veckor gammal...
Min bebis är död men den är kvar i mig.
Hur i helvete tacklar man det ?
