theressel.blogg.se

Det värsta med allt detta, förutom det självklara att jag faktiskt har förlorat ett barn som skulle bli vårat allt, våran ögonsten och våran största kärlek,
Det är nog väntan.
Att behöva gå runt med något i magen som man för bara några dagar sen väntade på med så stor lycka, räknade dagarna tills man skulle få träffa.
Att inte vilja kolla sig i spegeln, att försöka hitta kläder som passar och som inte ska visa magen där den lilla ängeln ligger.
Jag tycker det är sinnessjukt att man ska behöva gå runt såhär länge.
Den 29 september fick jag reda på att min bebis inte levde längre, den 10 oktober kommer jag att få ta ut ängeln ut magen.
Förstår ni hur lång väntan det är ?
Så psykiskt påfrestande att helatiden tänka och påminnas.
Att inte våga lämna huset för rädslan att träffa på någon som frågar hur det går i graviditeten, någon som ska klappa mig på magen med ett leende.

Vad säger man då?

Jag är livrädd över att få frågan.
Det gör ont i mig att träffa folk som själva inte vet vad dom ska säga.
Som är oroliga för att säga nånting fel.

Jag kunde aldrig någonsin ens tänka på att detta kunde hända. Efter vecka tolv tog jag ett djupt lättat andetag och tänkte att nu kan man slappna av. Nu är chanserna så små att någonting ska hända .
Den strösta tanken var "det är så liten chans att det ska hända just mig"

Men det gjorde det. Nu vill jag bara ha detta överstökat så att jag kan gå vidare.
Koncentrera mig på min mormor och försöka blicka framåt.